Idag på tunnelbanan, när jag åkt ett par stationer, klev det på en kvinna med kryckor. Folk tryckte sig förbi henne och tar de sista sittplatserna framför näsan på henne. Självklart reser jag mig då och erbjuder henne min plats. Hon blev helt rörd och tackade flera gånger och sa saker som "omtanke är det finaste som finns" och sånt. Det är helt vansinnigt att folk inte reser sig för dem som har svårt att stå och gå... Det borde ju vara en självklarhet...
Annars fungerar det bra nu när Martin är hemma och jag är på jobbet. Imorgon ska jag försöka komma iväg till jobbet med 6.15-bussen... Får se hur det går... Men det vore skönt, för med 30 minuters lunch innebär det att jag kan gå hem 15.30, och det är så jag har tänkt få till det sen när det är dagis som gäller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar